Hade bara varit hemma i en dag när det var dags att ta sig till Arlanda igen. Den här gången var det inte till värmen utan norrut som resan skulle gå.
När man får se den här skylten fanns det inte någon återvändå längre. I Nikkaluokta var det på med ryggsäcken och börja knalla.
Vi började knalla mot Kebnekaise men övernattade mitt bland fjällbjörkarna (o myggen). Här är det frukost i det fria.
Vi mellanlandade på fjällstationen men eftersom man väntade dåligt väder mot kvällen var det inte så lämpligt att försöka sig på en toppbestigning dagen därpå. Vi slängde upp ryggsäckarna på ryggen igen och började gå mot Tarfala.
Det blev mörkare och mörkare moln på himmelen och det började blåsa mer och mer. Runt 15 sekundmeter tror vi utan att ta i och inte en buske som hindrade vinden. Sten och mer sten och fjällstugan som vi hade som mål kändes långt bort.
Vi hade tänkt tälta på natten men när vi kom fram kände vi att det nog var bäst att sova i fjällstugan. Det snöade i juli!
Tarfala var en mäktig plats, det var synd att det inte var klarare väder så vi hade sett bergen som slöt sig runt sjön. Det var isflak kvar på sjön och mängder av glaciärer.
När vi vände tillbaka morgonen därpå klarnade det lite på så vi fick se lite mer av bergen.
Det var i alla fall en lätt väg att ta sig dit på, särskilt med 15-20 kg på ryggen som ändrar hela tyngdpunkten.
Dagen därpå var det dags för det som fört oss till fjällen. Erik fick i disputationspresent en toppbestigning med guide av Kebnekaises södra topp via den östra leden.
På vägen mot toppen gick vi över Björlings glaciär. När vi skulle gå över glaciären blev vi ihopbundna med rep. Om en av oss skulle falla i en glaciärspricka så gjorde resten också det eller hur det nu var.
Björlings glaciär, 150-200 meter is och snö.
Efter att sedan ha klättrat upp för en 158 meter hög bergsvägg hade vi bara 40 minuter kvar till toppen. Det var inte en så katig Monica som klättrade på berget... men tack vare guiden Sebastian så klarade till och med jag det!
Toppen i sikte.
Sebastian , den bästa guiden!
Vi på toppen!
Utsikt på toppen.
Sen skulle man klättra ner också...
Men det fanns platser att mysa på när man klättrade också.
När vi kom ner fick sig Erik (och jag) lite Whiskey.
Erik tar vatten i en vattenkran.
Det var så vackert!
På vägen hem övernattade vi bland fjällbjörkarna igen. Det var inte kallt, kläderna är mot myggen som det fanns gott om bland träden.
När vi vände tillbaka morgonen därpå klarnade det lite på så vi fick se lite mer av bergen.
Det var i alla fall en lätt väg att ta sig dit på, särskilt med 15-20 kg på ryggen som ändrar hela tyngdpunkten.
Dagen därpå var det dags för det som fört oss till fjällen. Erik fick i disputationspresent en toppbestigning med guide av Kebnekaises södra topp via den östra leden.Den första biten var brant och man fick upp pulsen rejält. Vi var en grupp på 9 pesoner plus två guider som gav oss iväg.
På vägen mot toppen gick vi över Björlings glaciär. När vi skulle gå över glaciären blev vi ihopbundna med rep. Om en av oss skulle falla i en glaciärspricka så gjorde resten också det eller hur det nu var.
Björlings glaciär, 150-200 meter is och snö.Efter att sedan ha klättrat upp för en 158 meter hög bergsvägg hade vi bara 40 minuter kvar till toppen. Det var inte en så katig Monica som klättrade på berget... men tack vare guiden Sebastian så klarade till och med jag det!
Toppen i sikte.
Sebastian , den bästa guiden!
Vi på toppen!
Utsikt på toppen.
Sen skulle man klättra ner också...
Men det fanns platser att mysa på när man klättrade också.
När vi kom ner fick sig Erik (och jag) lite Whiskey.
Erik tar vatten i en vattenkran.Dagen därpå tog vi en tur i dalen nedanför Kebnekaise.
Det var så vackert!
På vägen hem övernattade vi bland fjällbjörkarna igen. Det var inte kallt, kläderna är mot myggen som det fanns gott om bland träden.
1 kommentar:
Härligt att ni fick det så fint!
Och tack för senast. Det fanns hjärterum så vi fick plats =)
Kram kram!
Skicka en kommentar